Dags att åka hem
Jag vaknade upp imorse med en klump i magen. Jag har trallat runt och vart glad och haft kul dom sista veckorna här i Nebraska utan att riktigt fatta att jag ska åka. Till och med igårkväll på min avskedsfest kramade jag bara alla glatt hejdå när det var dags för dom att gå.
Men det slog mig tillslut imorse. Vaknade upp med en klump i magen. Började gråta så fort Mike eller Lisaeller någon annan bara tog upp att det var min sista dag. Haha, jag har väldigt emotional idag. Det är ju helt annorlunda att lämna Sverige för ett år, och veta att man kommer tillbaka. Men att lämna Nebraska... och veta att jag bara kanske kommer komma tillbaka och hälsa på. Att bara lämna stället man levt på ett helt år, och alla nya kompisar man fått. Nej, det är svårt kan jag säga.
Men imorrn åker jag. Eller snarare, vi åker till flygplatsen om cirka 4 timmar men det räknas som imorgon för mig, för jag måste sova lite. Jag kan bara inte beskriva mitt år över ett blogginlägg, men det här har vart det bästa året i mitt liv! Jag har träffat så många nya kompisar, upplevt så mycket, sett så många nya ställen, och jag bara älskar the smalltown life i Amerika! Jag är så glad att jag kom hit till Nebraska, ni har ingen aning. Folk här i The Midwest är så snälla och sociala. Först var jag lite besviken att jag inte kom till Kalifornien eller något annat coolt ställe, och Nebraska lät lite random tyckte jag, och det är ju i mitten av allt och inte alls vid någon kust. Men jag tror att jag inte hade haft det lika bra på något annat ställe än just här. Jag fick den bästa värdfamiljen jag nånsin kunde tänka mig. Dom känns som en riktig familj till mig. Dani är som en riktig syster för mig. Oh boy, det kommer vara svårt att säga hejdå till dom om några timmar. Och folk, generellt, är mycket snällare och öppnare just här i USA. Särskilt mot utbytesstudenter.
Om jag inte hade kommit just hit heller, hade jag kanske inte kommit till en smalltown. Det som är så otroligt med smalltowns är hur personligt det är. Åk till Danderyd, en förort på 30 000 pers, eller Stockholm, en huvudstad på en miljon, och jämför det med en småstad på 1200 pers på landet. Hemma i Sverige har man sitt kompisgäng och man känner igen folk runt omkring, men jag ser nya personer varje dag på Dagy. I en sån här småstad vet alla vilka alla är, och det är mycket mer personligt. Måste nog erkänna att uppmärksamheten man får när man kommer till en sån här liten skola i en liten småstad, är riktigt kul. Alla tycker det är jättecoolt med en utbytesstudent. Jag känner nästan alla i min high school, och dom jag inte känner vet jag i alla fall namet på. Det är faktiskt väldigt nice. :)
Nu måste jag sova lite. Ses hemma i Sverige! <3 Det ska bli så kul att träffa er alla igen!! Har saknat er otroligt mycket!
Men det slog mig tillslut imorse. Vaknade upp med en klump i magen. Började gråta så fort Mike eller Lisaeller någon annan bara tog upp att det var min sista dag. Haha, jag har väldigt emotional idag. Det är ju helt annorlunda att lämna Sverige för ett år, och veta att man kommer tillbaka. Men att lämna Nebraska... och veta att jag bara kanske kommer komma tillbaka och hälsa på. Att bara lämna stället man levt på ett helt år, och alla nya kompisar man fått. Nej, det är svårt kan jag säga.
Men imorrn åker jag. Eller snarare, vi åker till flygplatsen om cirka 4 timmar men det räknas som imorgon för mig, för jag måste sova lite. Jag kan bara inte beskriva mitt år över ett blogginlägg, men det här har vart det bästa året i mitt liv! Jag har träffat så många nya kompisar, upplevt så mycket, sett så många nya ställen, och jag bara älskar the smalltown life i Amerika! Jag är så glad att jag kom hit till Nebraska, ni har ingen aning. Folk här i The Midwest är så snälla och sociala. Först var jag lite besviken att jag inte kom till Kalifornien eller något annat coolt ställe, och Nebraska lät lite random tyckte jag, och det är ju i mitten av allt och inte alls vid någon kust. Men jag tror att jag inte hade haft det lika bra på något annat ställe än just här. Jag fick den bästa värdfamiljen jag nånsin kunde tänka mig. Dom känns som en riktig familj till mig. Dani är som en riktig syster för mig. Oh boy, det kommer vara svårt att säga hejdå till dom om några timmar. Och folk, generellt, är mycket snällare och öppnare just här i USA. Särskilt mot utbytesstudenter.
Om jag inte hade kommit just hit heller, hade jag kanske inte kommit till en smalltown. Det som är så otroligt med smalltowns är hur personligt det är. Åk till Danderyd, en förort på 30 000 pers, eller Stockholm, en huvudstad på en miljon, och jämför det med en småstad på 1200 pers på landet. Hemma i Sverige har man sitt kompisgäng och man känner igen folk runt omkring, men jag ser nya personer varje dag på Dagy. I en sån här småstad vet alla vilka alla är, och det är mycket mer personligt. Måste nog erkänna att uppmärksamheten man får när man kommer till en sån här liten skola i en liten småstad, är riktigt kul. Alla tycker det är jättecoolt med en utbytesstudent. Jag känner nästan alla i min high school, och dom jag inte känner vet jag i alla fall namet på. Det är faktiskt väldigt nice. :)
Nu måste jag sova lite. Ses hemma i Sverige! <3 Det ska bli så kul att träffa er alla igen!! Har saknat er otroligt mycket!
